I det lappländska landskapet finner man det mytomspunna berget Kebnekaise.
Det är Sveriges allra högsta berg, och är en del av den Skandinaviska fjällkedjan Skanderna som förenar Sverige, Norge och Finland.
Berget har två toppar, nämligen nord- och sydtopparna, som sträcker sig 2,096 respektive 2,120 meter över havsnivå.
Den södra toppen är unik på så sätt att den är Sveriges enda glaciärtopp, och var ursprungligen den högsta av dem två. Samtida avsmältning har däremot resulterat i att nordtoppen numera är den högsta. Redan under 1800-talet hade Kebnekaise kommit att bli ett populärt turistmål, även om det dröjde till 1889 innan bergsbestigare nådda toppen.
Dessa dagar är det mer populärt än någonsin tidigare att besöka berget via några av de många tillgängliga vandringsleder som leder dit. Enligt Svenska turistföreningen är de årligen fler än tio tusen personer som väljer att besöka någon utav bergets toppar, och ännu fler som nöjer sig med att vandra så långt orken räcker. Men vad är det som är så spännande med Kebnekaise? Och hur krävande är det egentligen att ta sig dit? Låt oss ta en närmare titt på bergets historia och vad det är som gör att det fortsätter att inspirera, locka och kittla folks fantasier.
En spännande geologisk historia
Kebnekaises historia är nära sammanlänkad med framväxten av den Skandinaviska fjällkedjan. Den utgör en del av den numera nästan helt eroderade Kaledoniska bergskedjan, som för många miljoner år sedan sträckte sig från norra Skottland till Svalbard. Även om dessa två kedjor vanligtvis inte anses vara direkt sammanlänkade så delar de samma berggrund. Detta gör att Kebnekaise vittnar om ett geologiskt arv som sträcker sig tillbaka närmare sex hundra miljoner år i tiden. Detta tar oss tillbaka till Prekambrium, eller den tidigare så kallade urtiden, då fjällkedjor sakta bildades till följd av att diabasmagma trängde upp från jordens inre och bildade sprickor i jordskorpan som i sin tur blev vad vi numera kallar för fjäll- och bergskedjor.
I samband med detta bildades även hav och oceaner som kom att särskilja kontinenter. Bergarter och berggrunder skapade lager som med tiden blev viktiga källor till ett flertal sedimentära och vulkaniska bergarter, däribland sand- och kalksten samt skiffer. Detta har gjort att den skandinaviska fjällkedjan, hela vägen från Härjedalen till norra Lappland, under lång tid säkerställt tillgång till såväl bergarter.
En del av Skanderna
Skanderna, eller fjällen som det ofta kallas i folkmun, är den bergskedja som sträcker sig över Skandinavien och som på ett unikt sätt blivit förknippad med norden och dess kultur. Många anser att kedjan är väldigt representativ för en så kallade skolla, där berggrunden stegvis höjs till följd av ett underliggande plan trycker den uppåt. Vad som är unikt med just fjällen är att de är en av de längsta europeiska bergkedjorna och utgör en väldigt stor del av det typiska Skandinaviska och nordiska bergsklimatet. Dess norra del når sin höjdpunkt vid det Kebnekaise-massivet.
Denna stora bredd gör att fjällen är hem till ett stort antal unika djur och växter. Generellt sett så delas de in i tre olika zoner som representeras av barrskog, taigan samt gräsmarker och fjällbjörkskogarna. På så sätt är sträcker sig bergskedjan över såväl historiska som naturmässiga epoker. Som en del av Kaledoniderna så vittnar Skanderna om en tid innan kontinenterna var särskilda. Med tiden så har omfattande erosion däremot radera ut en stor del av dåtiden spår, men än i dag vittnar Skanderna om ett oerhört rikt naturarv.
Människan upptäcker Kebnekaise
Då det så klart inte finns några skrivna dokument som berättar om våra tidiga förfäders leverne är det omöjligt att med någon grad av säkerhet säga när Kebnekaise första gången skådades av mänskliga ögon. Vi kan bara spekulera berget upptäcktes, men rimligtvis måste det även ha inspirerat dåtida människor. Man tror att området kring Kebnekaise varit befolkat sedan inlandsisen drog sig tillbaka, men det är förstås vanskligt att sätta ett mer specifikt datum. Vad man tror är att områdets historia sammanfaller med de svenska urinnevånarna samerna som främst levde på renjakt. När människan blev bofast så blev däremot jordbruk och organiserad renskötsel allt mer viktiga inslag. På så sätt är Kebnekaise för evigt förknippad med samerna och det tidiga Sverige. I och med den industriella revolutionen som i Sverige anses ha kommit igång kring mitten av 1800-talet så hamnade återigen den bergskedja som Kebnekaise är en del av i centrum. Anledningen var så klart den otroligt tilltagande gruvdriften som gjorde att man i allt större utsträckning kom att använda bergskedjorna för att utvinna bergarter.
Något som framgår av dåtida källor är däremot att intresset för Kebnekaise sköt i höjden under 1800-talet. Under lång tid så ansågs fjället Sulitelma i Arjeplog vara Sveriges högsta fjällpunkt. Men när svenska ingenjören och bergsbestigaren Gustaf Wilhelm Bucht fick upp intresset för Kebnekaise så blev det snabbt uppenbart att berget hade toppar som vida översteg höjden på vad man tidigare trott. Därför har slutet av 1800-talet kommit att anses vara något utav tiden för återupptäckten av Kebnekaise. I detta hänseende är Johan Alfred Björling något utav en legend, då han år 1889 nådde toppen efter hela tretton timmars färd. Därför kallas bergets västra vandringsled numera för Björlings led. Vilket även kommit att bli något utav en minnesplats för denna pionjär, som försvann under mystiska omständigheter under svenska Grönlandsexpeditionen 1892.
Denna framgångsrika bestigning inspirerade ett flertal vandringsleder, och visade att det faktiskt var möjligt att nå bergets topp. Med tiden kom så många personer att vilja besöka Kebnekaise att man 1907 beslutade att bygga den så kallade Kebnekaisestugan som nu är en del av Kebnekaise fjällstation. Den är belägen på vandringsleder som går vidare till Kebnekaise, Tarfala och Kungsleden. Detta har gjort stugan till ett givet mellanstopp för alla som har ambitionen att bestiga berget eller vandra på dess leder. Numera kan man välja mellan både guidade turer och ensam bestigning. Södra toppen anses generellt sett vara tillgänglig för gemene man utan särskilda kunskaper, medans den norra toppen anses vara avsevärt mycket mer krävande.
Bergsupplevelse som turism
Det enorma intresset för Kebnekaise gjorde det uppenbart att det faktiskt fanns en gedigen och genomgående efterfrågan på bergsupplevelser. Detta har resulterat i att det årligen är ett väldigt stort antal personer som besöker området just för att komma i kontakt med berget. Som besökare har man möjligheten att välja huruvida man vill besöka toppen eller bara ta del av den unika och spännande natur som vandring gör att man kan ta del av.
Att bestiga Kebnekaise
Det blir hela tiden allt mer populärt att bestiga Kebnekaise och det är årligen flera tusen personer som väljer att på egen hand eller med hjälp av guide vandra hela eller delar av Kebnekaise. Men något som man bör vara medveten om är att det finns ett flertal vandringsleder att välja mellan. För många personer så är Kebnekaise fjällstation en sorts startpunkt, och då blir det generellt sett västra leden som ofta anses vara den givna turistleden då den helt enkelt är enklast att vandra. Man har däremot att välja mellan tre färdiga leder, varav samtliga har sina egenheter. Låt oss därför titta närmare på de leder som är tillgängliga.
Östra leden
Den östra leden leder till södra toppen och upptäcktes år 1901 av bergsvandrarna Rudolf Berg, Nils Flygare och Georg Rutbäck. Den anses av många vara en av de mer komplicerade lederna. Och därför rekommenderas det att man endera tar den som en guidad tur, så vida man inte är en erfaren bergsvandrare. Anledningen är att leden kräver ett visst mått av klättring och att man passerar en del mindre gästvänliga glaciärer. Även om den bitvis är att anses som ansträngande så är den längdmässigt den kortaste vägen till toppen. Under sommarperioden så arrangeras det dagligen guidade turer med start från Kebnekaise fjällstation.
Västra leden (Björlings led)
Västra leden har även kommit att bli känd som turistleden då den av många personer anses vara enklaste vägen till toppen. Denna led upptäcktes år 1889 av vandrarna Johan Alfred Björling och Axel Otto Hultman. Vad som gör den unik är att man på vägen även passerar det 1711 meter höga berget Vierramvare vars topp nästan helt och hållet består av löst liggande stenformationer. Inte sällan föreslås det att man tar denna väg för att få chansen att uppleva just denna unika och spännande bergsmiljö. Denna led är även något utav en hedersplats för äventyraren Johan Alfred Björling som var den första personen att nå bergets topp, men sedermera försvann oförklarligt under en expedition till Grönland. Många föreslår att man under vintertid väljer denna led då den är mest lättillgänglig.
Durlings led
När det kommer till Durlings led så är upptäcktes den 1895 av G. Durling och Pehr Abrahamsson när de från valde att från väster sida vandra mot Kebnekaises södra topp. Denna led kännetecknas av tundra, blockterräng och stenblock. Leden är en av de mer populära turistlederna då den är känd för att vara förhållandevis plan, och i princip inte kräva någon klättring alls. Men den som väljer denna led bör förbereda sig på ganska krävande vandring.
Första bestigningen av Kebnekaise
Den första bestigningen av Kebnekaise genomfördes år 1883 av den franske geografen Charles Rabot tillsammans med svensken Pehr Abrahamsson och norrmannen Hans Monsen. Charles Rabot var en äventyrare och besteg flera berg i norra Europa. Bland annat var han den andra personen att bestiga det finska berget Sarektjåhkkå år 1881. Goda kommunikationer i området saknades på den tiden, vilket gjorde att Rabot och hans team valde att bestiga Kebnekaise västerifrån, från Norge. Efter att ha väntat flera dagar på bättre väder, slutade det tillslut att regna och bestigningen kunde inledas den 22 augusti 1883. Vandringen påbörjas på eftermiddagen och när de kommer fram till glaciären, som numera heter Rabot-glaciären, skriver Rabot att ”frånvaron av ändmorän är ett säkert tecken på en recent framryckning av denna glaciär”. Man hittar en framåtkomlig väg i den branta bergväggen söder om glaciären som de beskriver ”med risk att varje ögonblick antingen få göra ett fall på 500 meter eller få en knota i huvudet”. Den mjuka snön gör att vandringen blir jobbig trots att kammen till toppen är flack. Framme på toppen beskriver Rabot att ”utsikten från Kebnekaise är grandios och omfattar inom en och samma synkrets Lapplands två ansikten. Åt ena sidan Sveriges ofantliga skogar i öster, strimmande av de vidsträckta, lysande band, som sjöarna teckna i den av skymningens skuggor mörknande grönskan, åt andra sidan ett virrvarr av spetsar, nålar, dômer och platåer, som avteckna sina mörka silhuetter mot en saffransgul himmel”. Vandringen ner från toppen går via nuvarande Durings led och vidare åter till Norge genom Sjangeli.
Andra bestigningen
Den andra bestigningen av Kebnekaise gjordes år 1889 under ledning av Johan Alfred Björling, då endast 17 år. Bestigningen skedde via det som idag är den Västra leden. På den tiden trodde Björling att han var den första att bestiga Kebnekaise, eftersom Rabots bestigning var okänd i Sverige. Rabots bok ”Au Cap Nord” publicerade först år 1898 där han beskriver sina expeditioner i Norra Europa. Björling har dock fått en glaciär uppkallad efter sig, som du passerar via den Östra leden.
